Långkål

Jag är en Hallänning. En jävligt stolt sådan, dessutom. Såhär i juletider innebär det att lax på julbordet är standard, samt att det allra mumsigaste, bästaste och obligatoriskaste är LÅNGKÅLEN.

Denna gröna, härliga och vackra Helighet är något jag längtar efter året om, samt är Prio Ett på julbordet.

Needless to say fick jag min beskärda del av långkål i jul, men detta gav endast mersmak. Som en heroinist på jakt efter nästa sil scannade jag av Maxi i jakt på grönkål - och hittade Det Gröna Guldet bland övriga grönsaker.

Den repade kålen kokades i ca 15 minuter för att sedan stuvas med lite stark buljong (helst skinkspad, hade dock ingen sådan), grädde (tog i min iver för mycket av denna vara, som ni kan se av bilderna) och sirap (INTE socker!!). Till detta serverades delikatessprinskorv inhandlad på julmarknad.

Så förbannat gott!!!


Eftersom jag missbedömde andelen grädde måste jag prova att laga detta igen - till perfektion! Dock blev smaken klockren, med en väl avvägd balans mellan sötma och sälta. Mums!!

Julgodis att ge bort!

Jag vill helst ha med mig något när jag blir bjuden hem till folk, särskilt om jag ska sova över. Därför har jag ägnat en timme per kväll under tre kvällar denna vecka åt att göra egna chokladpraliner (väldigt simpla, men ack så goda) att ge bort till familjmedlemmar åt olika håll (svärföräldrarna, till exempel). Choklad smältes och smaksattes för att sedan hällas i silikonformar (funkar kanonbra med olikformade formar för exempelvis isbitar) och tas ut efter se stelnat. Sedan har jag skrivit ut en "beskrivning", så man vet vilken sort man ska hugga först, och portionerat ut pralinerna i presentaskar. Roligt att göra, roligt att ge bort och dessutom roligt att äta!






Jag har gjort följande sorter:

- Mörk mintchoklad med bitar av Mentos.
- Vit choklad med hallonsmak
- Mörk choklad med torkade tranbär
- Mjölkchoklad med "gömd" Maltesers-kula
- Vit choklad med hackade hasselnötter
-Mjölkchoklad med knapriga salmiakflingor (min favorit!!)

Hälsningar Skeden!

Andra menyn, andra receptet!

Denna gång fastnade Sambon och jag för ett ytterst lovande recept från min tid som utbytesstudent i den Brittiska staden Bath - Jamie Oliver's Italian Restaurant in Bath, that is!

Menyn är, som ni ser härligt retropastellig (ja, det är ett ord säger vi) och innehåller lite smått och gått från det italienska köket.


Förra gången påpekade jag att italiensk mat är mer än bara pasta. Och valde pasta.
Idag påminner jag återigen om att det italienska köket är mer än pasta. Men vi valde pasta.

Fan. Trovärdigheten är lika med -3, och inte lär den öka desto mer ni läser av detta inlägg.

Nåväl. Vi skulle i alla fall svänga ihop en tjusig variant av pasta med korvgryta. Skogschampinjoner och portabellasvamp precisionshackades av Sambon samtidigt som han kollade på oddsad fotbollsmatch. Män kan göra två saker samtidigt, faktiskt. Jag, däremot, kan inte göra det så istället för att hjälpa till yrade jag omkring och tände doftljus. Fråga mig inte varför.



Medan rummet började dofta som ett bättre bordell, började Sambon att hacka högkvalitativ italiensk korv i millimeterexakta mynt. Även en lite halvledsen paprika som saknade sällskap fick stryka med. Efter ett tag tog jag mig samman och ägnade mig åt maten - vilken innebar att mixa ett par gula lökar (bor man ihop med en lökfobiker så gör man) med ett par vitlöksklyftor.

Svamp, korv samt paprika stektes. Pastavatten kokades upp. Lök-och vitlöksmos stektes och fick det något obehagliga neongröna färgen. Varför vet vi inte än idag, men ingen av oss blev magsjuk. Rödvin skulle tillsättas, men i brist på äkta vara hittade vi fullgott substitut - två veckor gammalt vitt vin blandat med ett par rejäla skvättar portvin. Ingen skulle kunna märka skillnaden.



I sedan med tomatpuré, buljong, ajvar relish och färska örtkryddor i form av timjan och persilja. Under tiden hade papardelle-pastan kokat och sedan var det bara att servera med parmesan och garnityr!



I ärlighetens namn var det här faktiskt en höjdarrätt, något både Sambon och jag blev förvånade över - mustigt, mättande och enkelt att laga.

Den där Nakne Kocken Jamie Oliver kan det där med korv, minsann!

Första menyn, första receptet!

Okej, här är den äldsta, första och eventuellt vackraste menyn i samlingen - så därför kändes det oerhört lämpligt att börja med just den. Resturangen heter (jepp, den finns faktiskt än idag och ligger mitt i Rom) "Da Meo Paracca" och serverar traditionell Italiensk husmanskost (fast möjligtvis liiite snajsigare sådan).




Låt mig börja med att erkänna att det inte var helt enkelt att välja recept. "Vadå, det är typ lixom ba pasta?" kanske ni tänker, och måhända har ni en poäng. Och samtidigt alldeles jättefel.
På menyn återfinns allt ifrån musslor och italienska stekar till pasta och.. Lite annat. Nog för att jag läste Italienska Steg 1 i gymnasiet, men ALLT förstår jag faktiskt inte.
Anywho, då det är viktigt att inte ta ut sig i början av ett distanslopp började jag med något relativt lättsamt: pasta. Just denna rätt hade det smäktande namnet "Fettuccine burro piselli e funghi". På min oerhört välutvecklade italienska översätts detta som "Bandspagetti med smör, ärtor och svamp". Här måste erkännas att Sambon inte sprudlade av entusiasm inför vetskapen av vad morgondagens lunchlåda skulle innehålla, men tack och lov höll han god min och klappade mej lite lätt överseende på huvudet.
Nåväl, ingredienserna inhandlades på cykel i full snöstorm (svordomar samt diverse väl valda könsord yttrades) och väl hemma var det bara att smälla igång!




Koka upp vatten o salt för att sedan koka färsk fettuccine enligt anvisningar. Lök samt vitlök finhackades och stektes med smör. Portabellasvamp tillsattes och fick fräsa på ett ytterst gemytligt vis. Ekologiskt vetemjöl pudrades över blandningen och fick steka med en stund. En skvätt vitt vin (lät mycket klokt, så där höll jag verkligen med receptet) tillsattes och fick reducera. I med buljongtärning, lite vatten och så småningom grädde (plus ett par matskedar sojagrädde jag hade över). Häll i en dos med frysta, gröna ärtor, salta, peppra och strö över hackad, färsk timjan. Servera med pastan och njut!




I ärlighetens namn var det gott och trevligt utan att vara särskilt spektakulärt - en schysst tisdagsmiddag alltså! I vilket fall som helst känner jag mig nu uppvärmd (för att inte säga upprymd) och redo att ta mig an nästa utmaning! Frågan är bara vilken meny och rätt som jag ska välja då... Den rysk/finska? Den från Cambridge? Kanske den där med sparris från Köln? Vi får helt enkelt se!
Hälsningar Skeden!

Minnenas menyer

För många år sedan var min farmor och farfar i Italien, där de njöt av sol, varandras sällskap - och mat. En resturang hade särdeles delikat mat - samt en väldigt vacker meny - vilket ledde till att de bad om att få med sig en kopia av menyn hem. Sagt och gjort, menyn rullades ihop och blev till en vackert inramad tavla hemma i lägenheten.

Ganska många år senare var min mor och far i Finland, där de åt en gemytlig middag på en rysk resturang med härlig sjuttiotalsfeeling. Menyn var fräsigt nog hippieinspirerad och mina föräldrar bad i sann familjeanda om en kopia att ta med sig hem och rama in.

Ett årtionde senare var min moder i Thailand och plockade åt sig en ganska speciell cocktailmeny, som aldrig hann bli inramad.

Ytterligare ett knippe
år senare hittade jag dessa menyer hemma i mina föräldrars garderob, och tycke uppstod. Jag bestämde mig för att så fort jag skaffade mig en riktig lägenhet med riktigt kök skulle jag hänga upp dessa tavlor - och komplettera med egna minnenas menyer.

Så till syftet med denna blogg. Jag har rest runt i en hel del länder och bott i ett par, och under dessa år mellan mitt förrådsfynd och min nuvarande lya (som jag nyss flyttat in i) har jag drömmande lyckats samla på mig en del egna menyer kopplade till platser med särskilda minnen.

Min sambo och jag ska nu sätta upp dessa menyer som konst i köket, varpå jag häromdagen fick en snilleblixt - varför inte testa att laga mat från dessa menyer och blogga om resultatet?

Jag testar.

Det värsta som kan hända är att jag förolämpar kulinariskt intresserade personer från ett tiotal olika länder och kulturer, samt bränner sönder samtliga kastruller. Och skrämmer bort X antal vänner genom misslyckade middagsbjudningar (sambon stannar förhoppningsvis kvar).

Det kommer att gå bra, det här.



Det har hänt att jag lagat god mat. Kroppkakorna ovan torde väl vara ett utomordentligt exempel på just detta.